Rambo: Last Blood

  • Svensk titel: Rambo: Last Blood
  • Originaltitel: Rambo: Last Blood
  • Speltid (min): 101
  • Release (Bio): 2019-09-20
  • IMDb: Rambo: Last Blood

Recension - Bio

John Rambo må vara hemma igen på den gamla familjeranchen, men trots att han lever ett till synes fridfullt liv tillsammans med faderns hushållerska Maria och hennes barnbarn Gabrielle är han fortfarande en plågad själ. Att kalla honom affischnamn för PTSD är ingen överdrift om man säger så.

När Gabrielle en dag, mot Marias och Johns vilja, åker över gränsen till Mexico för att söka upp den far som en gång övergav henne och hennes mor blir John orolig. När hon dessutom inte kommer hem igen sätter han sig genast i bilen och far efter henne, fast besluten att hitta henne till varje pris. Han har dock inte räknat med att hon hamnat i klorna hos en mexikansk drogkartell, och vid en första konfrontation blir han brutalt misshandlad.

Men vi som sett John Rambo på duken i snart 40 år vet att ett kok stryk inte är nog för att stoppa honom, utan snarare tvärtom. Nu jävlar är gubben mer triggad än en vegan på McDonalds och ingenting – INGENTING – kan stoppa honom.

”Rambo: Last Blood” är rå. Den är brutal. Den är våldsam. Dessutom tror jag att vi aldrig sett denne före detta soldat så personligt involverad tidigare, vilket gör honom ännu farligare.

Många har kallat filmens final en våldsammare version av ”Ensam hemma”, men det är lite väl enkelt. Visst, Rambo har arrangerat en hel del fällor (ingen spoiler, det visas redan i trailern) men det gjorde han redan när han sprang omkring i skogen i ”First Blood” 1982 så jag skulle vilja säga att lille Kevin är mer inspirerad av Rambo än tvärtom.

Jag gillar filmen, men jag är samtidigt lite kluven. Stallone är formidabel i sin (näst) bästa karaktär, men någonstans känns det ändå som att filmen hade fungerat precis lika bra med någon annan skådespelare. Man hade kunnat slänga in Bruce Willis och kallat det ”Die Hard 6” och ingen hade höjt ögonbrynen. De tidigare filmerna i serien hade en mer tydlig ”Rambokänsla” för att uttrycka det lagom flummigt.

Till syvende och sist är jag ändå väldigt nöjd. Det enda jag möjligtvis saknade var att få höra ”It’s a long road” med Dan Hill under sluttexterna. Det hade varit pricken över i:et.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer